Pilgrims- och löftesmotiv i kyrkan och legenderna

I Anna och Joakims historia är pilgrims- och löftesmotivet påtagligt närvarande. Joakim bär en pilgrimsliknande stav när han kommer till Jerusalems tempel i framställningen på Vendels kyrkas nordvägg. På väggen mitt emot betraktar pilgrimshelgonet St Jakob Mariasvitens bildberättelse. Bredvid St Jakob ser vi några pilgrimer som får del av kyrkans gåvor i en scen ur St Lars legend. En jämförelse med Eriksmiraklen visar att dessa scener har motsvarighet i 1300-talets liv.

Så här framställs motivet i Marias barndomshistoria: "Och barnet var två år gammalt och Joakim sade: - Låt oss ta henne upp till Herrens tempel så att vi kan infria det löfte vi gett, annars kanske Herren kallar oss utan att ta emot våra offer."
(ur Jakobs evangelium)

--- ur Eriksmiraklerna efter Anders Erikssons sammanställning ss14-16 ---

"Den fattiga kvinnan följde hans råd. Hon lovade att om hennes son skulle överleva och tillfriskna så skulle han varje år gå till Gamla Uppsala till St Eriks grav och låta läsa en St Eriksmässa där. Då hon lovat detta och mässan var över så for hon hem igen och då hon kom till gården kom pilten som hon lämnat när han var döende, springande mot sin mor på gårdsplanen."
Händelsen inträffade 1306 på St Olofs afton (28juli) och redan vid St Lars (10 augusti) samma år är pojken så stark att han kan gå med sin mor för att tacka i Gamla Uppsala. Den förkunnades i Vendel vid invigningen av kyrkan 1310.
---
En präst som hette Mårten var på väg hem från ett prästmöte i Uppsala 1293, då hästen snavade och han kastades av och slog huvudet så illa att han blev sängliggande halvt medvetslöst i en vecka utan att äta. Kyrkoherden som tagit hand om honom blev rädd att han skulle dö och "han lovade gud och St Erik för den sjukes räkning att om Gud för St Eriks bön ville ge honom hälsan så skulle densamme herr Mårten offra ett huvud av vax som skulle väga ett pund och från rummet där han låg sjuk gå pilgrimsfärd till Uppsala och själv bära fram sitt offer" Då vaknade Herr Mårten ur sin dvala och fullgjorde glatt det löfte som getts för hans räkning.
---
År 1310 efter Guds födelse fick ärkebiskopen (Nils Kettilsson) frossan på St Eriks afton (17maj). Han blev sängliggande med skälvningar som pågick hela natten, tills han var övertygad om att han skulle dö. Då gav han ett löfte till St Erik att i alla sina dagar hedra helgonet med dagliga läsningar och hålla alla bönetider på St Eriks dag. Då blev han frisk och kunde själv predika om detta inför alla de som samlats för att fira St Eriks dag.
Så hände det 1311 att ärkebiskop Nils blev hemma på sin gård på St Eriks helgen, i stället för att fara till Uppsala. Då blev han svårt sjuk på St Eriks dag (18 maj) och såg detta som ett syndastraff för att han underlåtit att hålla sitt bönelöfte. Han lät därför leda sig till Uppsala och blev på detta sätt botad.

Derek Jarman - scenografisk inspiration?

Mirakel och Vendels invigning

 Detta är ett utdrag ur den berättelse om Eriksmiraklet 1306 i Vendel som rapporterades vid kyrkans invigning 1310. En kvinna från Ekeby i Vendels socken håller på att förlora sin son i en plågsam sjukdom:
I denna sorg for modern till kyrkan om söndagen som var på St Olofs afton (28juli), ty hon kunde inte stanna hemma för sin sorgs skull och orkade inte se sin son dö, och hon trodde att hon aldrig skulle se honom levande då hon for hemifrån. Till kyrkan kom också Herr Hannes som var kyrkoherde i Gamla Uppsala och fick se kvinnan gråtande i sina vardagskläder. Han talade med henne och frågade vad som plågade henne, så att hon grät på detta sätt. Då berättade hon hur det var och att  hon samma år redan mist fyra söner och två döttrar. Då lugnade han henne och bad henne att söka tröst hos St Erik och be att han skulle hjälpa henne i hennes stora sorg och nöd och att hon skulle avge ett löfte för sin son, som hon lämnat så gott som halvdöd.Den fattiga kvinnan följde hans råd. Hon lovade att om hennes son skulle överleva och tillfriskna så skulle han varje år gå till Gamla Uppsala till St Eriks grav och låta läsa en St Eriksmässa där. Då hon lovat detta och mässan var över så for hon hem igen och då hon kom till gården kom pilten som hon lämnat när han var döende, springande mot sin mor på gårdsplanen.(s377f)

Redan vid St Lars (10 augusti) samma år är pojken så stark att han kan gå med sin mor för att tacka i Gamla Uppsala

http://www.nordlund.lu.se/Fornsvenska/Fsv%20Folder/01_Bitar/B.RL.Legender/B.RL57.A-Erik.html  eller Sök i dokumentet på "Wendel"



Det var inte Nils Allesson som invigde Vendels kyrka, utan Nils Kettilsson.  Anders Eriksson fann citatet nedan.

 Det var just vid invigningen av Vendels nuvarande kyrka, som gossens moder lämnade ärkebiskop Nils Kettilsson den i Erikslegenden återgivna relationen av detta mirakel.

(s 320, Wilcke-Lindqvist, Ingeborg (1891-1974); "S.Erik och andra höggotiska målningsrester i Vendels kyrka", Fornvännen 1947, sid 314-20.)

om musiken i spelet

Om musiken i spelet:

Idéer som kom upp på träffen 2/2:

Att ha ett musikaliskt tema som återkommer i olika skepnader

Att ha med någon musik av Sahlström

Att ha med cornelislåten:

Jag är en gammal trubadur

Som duger just till ingenting

Jag drager land och rike kring

En underlig figur

Jag sjunger mina visor små

För vem som gitter höra på

Min enkla livsfilosofi

Har denna melodi

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du behöver inga penningar

När du vid porten står

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Du kanske är en rikeman

som samlar i en penningpung

Fast den för ut är stinn och tung

Du gnider och går an

En kassakista är din gud

Men så en afton får du bud

Och alla dina slantar små

Vad hjälper dom dig då

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du förvärvar dig för penningar

Ett enda litet år

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Jag är en gammal trubadur

Som drager land och rike kring

Och jag besitter ingenting

Av visdom och kultur

Men en sak har mig livet lärt

Att guldet det är föga värt

Så du som tror till guld och makt

Ska minnas vad jag sagt

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig du går

Det finns alltid någon hungran

Som invid vägen står

Och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Manusskiss från Isa 2/2

VENDELTID (arbetstitel)

FAS 1 UTANFÖR KYRKAN

Två gånger under eftermiddagen håller Ottar Vendelkråka en liten show om sig själv och sin tid.

Ca 45 minuter innan själva spelet börjar pågår det improviserat spel på tre stationer.

1) En båtgrav – Ottar och Vendela, eller någon annan karaktär från Båtgravstiden publiken vad som ska läggas i och inte i graven (Stefan tillfrågas)

2) En arkitekt står och ritar i en låda av sand, ritningar av en tänkt kyrka som ska byggas i Vendel. Diskussion med publiken om hur den ska se ut (Kurt är arkitekt)

En fransiskanermunk tigger pengar till kyrkobygget och ropar ut sina argument för att bygga:

-Till Guds Ära, för Er frälsning! Den Nya tiden. Ett vackert smycke som lyser milsvitt över landskapet. En rastplats för pilgrimer och handelmän.

- Så här skall det se ut (ritar i sanden)

Några stormän skrattar högt:

- Skulle du trasige munk bygga en sådan kyrka och tror du att Jämtlands rika bönder skulle fara den långa vägen ner hit istället för till havet vid Nidaros? Knappast. Dina planer är befängda!

- Men ni måste ändå leverera tegel och kalk till Uppsala. Varför skall ni inte passa på att pryda er egen bygd med en praktkyrka. Det skulle visa styrka och framåtanda. Var med och bygg er framtida stolthet. Man skall tala om er i generationer ifall ni vågar.

- Se den här salen, den kommer att bli storartad. Tänk ett valv som himlen, målat med stjärnor högt över de röda tegelväggarna. (ritar i sanden) Det blir en levande symbol, direkt hämtad från Kosmas Indikopleustes storartade framställning av världsordningen, en väg till himlen som öppnas här i bygden. En himlastege! Här!

I dessa stationer kan fler delta om det finns intresse. En fiskare skulle kunna finnas med för att representera den allra äldsta tiden osv. Ev finns skyltar på varje plats om vilket årtal det är.

FAS 2 INVIGNING

Så ringer kyrkklockorna och det är år 1310. Kyrkan ska invigas. Munkar uppmanar alla att ställa upp sig för procession. Munkarna ger också publiken ett kors som tecken på att de blir kristnade. En liten grupp asatroende protesterar längs med tåget, biskopen står längst fram. Så blir det en tydligare konflikt och Ottar och eller Vendela står uppe på någonting så de syns och frågar sig vad den kristna tron egentligen menar;

OTTAR och eller VENDELA:

Ska man inte ha med sig nånting alls när man dör? Får man inte ha sina vapen, mat och sin hund? Vad är en människa helt naken utan kläder?

(broderas ut, kanske är det fler än Ottar som lägger sig i samtalet)

Konflikten löses upp på ett humoristiskt sätt (typ Ottar, Vendela och deras vänner ger med sig när de blir lovade kyrkkaffe eller nåt sånt)

Processionen går in i kyrkan, biskopen bankar på portarna. Talar latin. På vägen in i kyrkan ser vi en kvinna sitta i stocken.

FAS 3 INNE I KYRKAN

1)

1310 Musik (Te Deum?) vid inmarschen.

Från och med nu sitter alla i kyrkbänkarna och spelet äger rum på en scen längst fram. Kyrkgångarna och predikstolen används också för spel. Men scener som kräver att man ser bra spelas framme på den uppbyggda.

ARKITEKTEN:

Dina planer är befängda! sa dom. Men jag fick rätt, fick jag inte? Tänk ett valv som himlen, sa jag.

BERÄTTAREN:

Ja. Du fick rätt. Kyrkan invigdes 1310. Här! Håll den här (ber någon i kyrkokören hålla upp en skylt med årtalet 1310.)

ARKITEKTEN:

En levande symbol, sa jag, direkt hämtad från Kosmas Indikopleustes storartade framställning av världsordningen, en väg till himlen som öppnas här i bygden. En himlastege! Här!

HÄR KAN BERÄTTAREN, ELLER BERÄTTARNA OM MAN VILL HA TVÅ, FÖRA IN LITE OM MEDELTIDENS LIV I VENDEL, OM KRISTNANDET ELLER NÅT ANNAT MAN VILL POÄNGTERA. SEN KAN HAN VÄNDA PÅ SKYLTEN OCH BERÄTTA OM DE NYA STENVALV SOM BYGGDES 1451.

Här finns två gamla idéer som kan komma till användning.

- En sång byggd på orden ”Vad är en människa helt naken utan kläder?”

- En liten scen med två pojkar som talar om att de varit med om att bygga de nya valven i kyrkan. Den här stenen har jag satt dit.

Berättaren snubblar över DEN ASYLSÖKANDE som sover framme vid scen, det visar sig att han/hon gömmer sig i kyrkan. Berättaren kommenterar att han är ute i helt fel århundrade. Så han/hon går och lägger sig igen. (för att återkomma på slutet)
2a)

1448 Fru Agneta om sitt liv och Mariabilderna.

FRU AGNETA:

-Jag är redan gammal. Jag skall dö snart och ensam har jag försmäktat efter min makes död, 20 år levande begravd i denna ödsliga bygd . Jag som växte upp nära hovet i Köpenhamn förtvinar som gisslan här där bara skogen växer. Inte ens ett barn har jag fått. Inte en son, inte en dotter. Jag är sannerligen som Sara i Bibeln, eller Anna innan de fick Guds nåd. För mig finns inget jordiskt hopp längre, annat än om Johan min syster Margaretas son vill bevara också mitt namn från glömskan. Är det konstigt då om jag lägger hela mitt arv på att förgylla detta tempel till Marias ära, så att hon kanske ändå skall vara också min förbedjare på den Yttersta dagen.

2b)

Målaren JOHANNES IWAN. (Leif funderar på detta)

Ett förslag är att Fru Agneta och Johannes Iwan har en dialog om vad som ska målas

3) 1500-tal

BERÄTTARE:

På 1500talet samlade Gustav Vasa osv…..

en mkt kort och gärna skämtsam scen där befolkningen gömmer nattvardskärlen för Gustav Vasa

4)

1600-tal

BERÄTTAREN:

Ger en kort historisk beskrivning av tiden. Jerker som är dräng hos prästen eller på annat sätt arbetar för kyrkan står och arbetar med något och blir också presenterad av berättaren. Som sedan avbryts av att kvinnan som suttit i stocken förs in och upp på scen av en präst och en församlingsbo. De anklagar henne i korta ordalag för att ha förbindelser med onda krafter. Jerker skickas ut.

KVINNAN:

(Känner igen Jerker): Jerker!

JERKER:

(börjar gå ut men stannar halvvägs och talar till publiken):

Tung är min dag.

Värker gör min skada, värker gör min själ.

Min Gud varför är du så svår att förstå.

Saliga äro de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet

lär det står i din heliga skrift.

Varför låter då prästen som väl bäst kan tolka ditt ord

fördöma en barmhärtig kvinna som med sin klokskap

räddat mången från sjukdom och armod.

Hur kan jag då handla?

Hon botade mig.

Träder jag till kvinnans försvar straffas jag av Gud.

Tiger jag straffas denna kloka kvinna för sin godhet men jag går fri i min feghet.

Om jag inte fått hjälp att läka mina skador hade jag inte kunnat arbeta och försörja mina barn.

Om jag försvarar kvinnan blir jag dömd och mina barn blir utan far.

Gode Gud du som har all makt, jag ber dig allra nådigast– Låt denna kvinna slippa sitt straff!

KVINNAN:

Jerker! Känner du inte igen mig?

JERKER:

Jo. (vänder sig om) Det är inte nåt ont det hon har gjort.

PRÄSTEN ELLER FÖRSAMLINGSBON:

(Skarpt) Tänk på vad han säger.

JERKER:

Gud hjälpe mig men det är inte nåt ont.

Denna scen har än så länge ingen avslutning. Antingen avslutas den här och vi får först i slutscenen reda på hur det gick för kvinnan (i samband med att andra karaktärer också har ”slutrepliker”)

- eller så ser vi hur kvinnan räddas och häxprocesserna stoppas?

Målningen barmhärtighetsgärningen exponeras i samband med denna scen, kanske finns johannes Iwan med på något sätt då.

5)

1700tal. Kyrkan byggs om, målningarna målas över. Maktpolitik.

Städerskan: Men här sitter ju siffrorna helt på tok. Det är ju sjuttonhundratal nu. (sätter upp siffror på psalmtavlan) Det är nytt och nyare ska det bli!

Städerska: (håller för näsan) - Borde man inte sprita här, det luktar ju kadaver.

Målaren: - Ja, vi ska i alla fall vitkalka. Väggarna är ju svarta som synden, för att bara inte tala om taken.

Städerska: - Skönt att de har huggit upp rejäla fönster så att man ser något

Målaren: - Det rivs för att få luft och ljus och bänkar för alla församlingsbor

Städerska: - Men det är väl onödigt, varför kan inte vi få sitta på de bokade bänkarna som står tomma jämt. varför har slottet sex rader till exempel.

Målaren: - Hoppsan, jag trodde vi klippt bort den där repliken. En del borde censureras.

Kan vi inte sätta in ett klipp från You-Tube med Anna Ankas barnuppforstan här istället.

Städerska: - Den nya altaruppsatsen är i alla fall fin. Luther och Melanchton, det är äntligen ett par ståtliga karlar att titta på. Ja, mycket ska man se innan... Jag sprutar händerna en gång till.(gör så) Ska du inte ha en slurk du också?

Målaren: Tja, en liten klämtare kan jag väl ta för säkerhets skull, men vill ju inte sprida något i onödan. I Vendel fölier man med sin tid och river ner gamla murar. Bort medeltidens mörker häxerier, förbannelser och helgonkulter.

Städerskan: (pekar på någon i publiken) Men vad har vi här då. Dig har jag inte sett i taxeringskalendern, så du har nog hamnat i fel bänkrad. Kan du inte läsa siffror? Uff, till nykyrkan med dig bara!

Här ska GREVEN också in och det ska mätas upp en kyrkbänk som är högre än de andra åt honom och hans fru.

6)

Artonhundratalet berättas av berättarna tillsammans. De kan dyka upp med skylt i predikstolen, kören kan sjunga och hålla i skyltar osv.

1870-1890 Erland skriver ner lite om allt som händer denna tid, frikyrkan, utgrävningarna, skiftesreformen. (musikinslag: en väckelsesång)

textfragment som kanske kan inkluderas:

Jag är mjölkerskan Edit

Hur skall jag orka, vi har ju redan sex munnar att mätta där hemma.

Karlsloken är det ju inte så mycket med numera, sedan han gick genom isen i vintras och drog på sig den elaka hostan som håller oss vakna på nätterna. Han klagar på att han inte orkar något numera. Men att komma till det orkar han minsann.

Nu är jag på det viset för sjunde gången. Och vilka synder har jag begått som måste bära en så tung börda?

Dessa tidiga mornar, om en ändå slapp. Men vad skulle vi göra utan mjölken?

7)

1930

PRÄST I PREDIKSTOLEN:

Mässar obegripligt och långtråkigt.

POJKE:

Hu så trist det är att sitta här vareviga söndag inte förstår man vad prästen säger det är så många krångliga ord och det mesta handlar om synd, hur man än beter sig får man brinna i helvetet. Jag är säkert redan dömd. Det går inte en dag utan att någon talar om för mig vilken satunge jag är, som i går då jag tappade fina skålen i golvet, jag skulle ju bara låna den en liten stund till grodynglen jag hittat.

Till domedagen är det säker långt undrar när den blir… men örfilar och piskrapp gör ont nog.

Hur skall jag nu förklara det här, att rispa på kyroväggen med en kniv kan säkert inte Gud tåla. Men det ÄR något under den vita färgen. Skall jag våga tala om det, nej man får ju inte ha någon kniv med sig in i kyrkan. Vad skall far säga, vad skall prästen säga och så var det där med Gud och helvetet. Han ser ju allt så han vet ju redan vad skall jag ta mig till.

FRU AGNETA:

Gud vet men inte de andra. Du måste berätta.

JOHANNES IWAN med flera vädjar om att han ska berätta det. Prästen mässar i bakgrunden. Någon: Du vet inte hur det känns att sitta i tvåhundra (?) år bakom vit färg. Släpp ut oss!

POJKEN:

(ställer sig upp) Ursäkta.

Alla blir bestörta över att han avbryter prästens predikan.

POJKEN:

Det är människor på väggen.

FOLK I KYRKBÄNKEN:

Han är galen. Etc

RESTAURATÖREN:

Nej! Han är inte galen. Titta här ska ni se. Här finns bilder. Överallt. Minnen av människor. (berättar lite om några målningar) övergår i en sång som baseras på fragment ur denna dikt (Marit tittar på hur den kan se ut) :

Skönheten, färgerna

Det återspeglas, allt blir helt plötsligt så uppenbart

Så uppenbart vackert

Även om det ter sig kallt, även om det ligger något dystert i luften vi andas

Så finns där en känsla av hopp och tro

En framtid som är värd att förlita sitt öde på

Människorna som levde här

Även de återspeglas, men deras reflektion har blivit dammig med åren

Det gör inget, det rena, det sköna, det ljuva finns fortfarande kvar

Det finns där

Men du kan inte ta på det, bara känna det

Känn kärleken min vän, upplev det de fick uppleva

Ta de till dig, håll dem nära

Ty de har så mycket att berätta om du bara är villig att lyssna

Vi ska berätta deras historia

Hedra deras minne

Visa alla

Vi skall ropa deras namn, sjunga deras sånger och gå deras stigar som sedan länge fallit i glömskan

Våra vänner, våra älskade

Tack

Så länge människan är villig att minnas och göra sig påmind kan hon bli odödlig

Ty de lever vidare i oss, i både tanke och själ

Det är det minsta vi kan göra för er

Det är vår gåva

Tack vänner

Tack våra älskade

8)

Berättarna tar vid. Nathan Söderblom återinviger. 2:a advent 1930. Ev en ny procession. Adolf Tollsten är med i den.

9)

1940 tal. Någon text ur Elsie Johansons produktion.

19?? Erik Sahlström. Nyckelharpan släpps in i kyrkan. (eventuellt kanske de har försökt att få vara med redan i processionen ovan??? Men inte tillåtits?)

10)

Nutid. Berättaren snubblar återigen över den sovande flyktingen som vaknar igen. Nu i rätt tid.

OTTAR ELLER KVINNAN:

Jag fick aldrig svar på min fråga jag. Vad får en människa egentligen ta med sig? Tiden går. Århundradena går.

DEN ASYLSÖKANDE:

Jag fick bara med mig mina kläder.

POJKEN:

(som hittade målningarna) Jag fick inte stryk. Men jag vet fortfarande inte hur det ska gå med det där med domedagen.

FLERA ANDRA KARAKTÄRER KAN HA ENSKILDA REPLIKER HÄR.

DEN ASYLSÖKANDE:

På nätterna när jag ensam här i kyrkan så är det ändå som om jag hade sällskap.

(en av målningarna fokuseras med ljus)

OTTAR:

Tiden går. Århundradena går.

DEN ASYLSÖKANDE:

Ja.

(går till psalmtavlan och ändrar siffrorna till 2010)

Sådär.

MUSIK