I denna sorg for modern till kyrkan om söndagen som var på St Olofs afton (28juli), ty hon kunde inte stanna hemma för sin sorgs skull och orkade inte se sin son dö, och hon trodde att hon aldrig skulle se honom levande då hon for hemifrån. Till kyrkan kom också Herr Hannes som var kyrkoherde i Gamla Uppsala och fick se kvinnan gråtande i sina vardagskläder. Han talade med henne och frågade vad som plågade henne, så att hon grät på detta sätt. Då berättade hon hur det var och att hon samma år redan mist fyra söner och två döttrar. Då lugnade han henne och bad henne att söka tröst hos St Erik och be att han skulle hjälpa henne i hennes stora sorg och nöd och att hon skulle avge ett löfte för sin son, som hon lämnat så gott som halvdöd.Den fattiga kvinnan följde hans råd. Hon lovade att om hennes son skulle överleva och tillfriskna så skulle han varje år gå till Gamla Uppsala till St Eriks grav och låta läsa en St Eriksmässa där. Då hon lovat detta och mässan var över så for hon hem igen och då hon kom till gården kom pilten som hon lämnat när han var döende, springande mot sin mor på gårdsplanen.(s377f)
Redan vid St Lars (10 augusti) samma år är pojken så stark att han kan gå med sin mor för att tacka i Gamla Uppsala
http://www.nordlund.lu.se/
Det var inte Nils Allesson som invigde Vendels kyrka, utan Nils Kettilsson. Anders Eriksson fann citatet nedan.
Det var just vid invigningen av Vendels nuvarande kyrka, som gossens moder lämnade ärkebiskop Nils Kettilsson den i Erikslegenden återgivna relationen av detta mirakel.
(s 320, Wilcke-Lindqvist, Ingeborg (1891-1974); "S.Erik och andra höggotiska målningsrester i Vendels kyrka", Fornvännen 1947, sid 314-20.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar