Se dialog: Fru Agneta och konservatorn Anna

"På grund av ofruktsamhet avvisade Ruben Joakims offer i Herrens tempel" Så lyder texten till de första scenerna i Vendelkyrkans Mariasvit. Berättelsen om Marias far Joakim och hennes mor Anna börjar i förtvivlan. Joakim drar ut i vildmarken för att ropa ensam till sin Gud om förbarmande och hans hustru brister ut i förtvivlad klagan:
- För jag har blivit förbannad bland Israels söner, jag har blivit förnekad och utstött ur Herrens tempel. Ååååh! Jag liknar ingenting! Jag är inte som en fågel, för även fåglarna förökar sig inför ditt ansikte Herre. Förtvivlan! Vad kan jag liknas vid? Jag är inte som ett av djuren på marken, för även de frambringar avkomma inför dig o Herre. Elände! Vad liknar jag? Jag är inte som vattnet för även det bär frukt inför dig Herre. Ack! Vad är jag då? Inte ens som jorden är jag, för också den bär sina årstiders frukter Dig till ära Herre. (fritt efter Jakobsevangeliet)
Från triumfbågens valv skådar skyddsjungfrurna S:ta Agnes och S:ta Margareta mot nordväggens Mariasvit i långhus och kor. Kanske är de målade på denna centrala plats, eftersom de är namnhelgon för systrarna Agneta (en poulär form av Agnes) och Margareta Krummedige. Fru Agneta, barnlös och sedan 20 år änka efter riksrådet Sten Turessons (Bielke) anstiftade strax före sin död att kyrkan i Vendel rustades med nya valv och målningar av Johannes Ivan i sa
mband med att hon sålde Örby gård till sin syster Margaretas son Johan Kristiernsson (Vasa). Triumfbågens bilder av Agnes och Margareta är vända mot faderns Krummedige och modern von Thienens vapensköldar, eftersom det är dessa som kröner Mariasviten på nordväggen nedanför långhusets första valv.Det finns en egendomlighet i framställningen av Marie Trolovning högst upp på korväggen som har med Krummediges vapen att göra. Friarna håller inte stavar som i de bysa
ntinska bilderna i Chorakyrkan, eller i Giottos och Raphaels framställningar av legenden. Nej, Josef håller en lövad lindgren i sin hand och en friare bakom håller en gren utan grönska. Det finns legender som har denna utformning, men jag tror snarare att det avgörande för framställningen i Vendel är att lindgrenen liknar Krummediges vapen som har en stiliserad lind som enda prydnad.Fru Agnetas klagan:
-Jag är redan gammal. Jag skall dö snart och ensam har jag försmäktat efter min makes död, 20 år levande begravd i denna ödsliga bygd . Jag som växte upp nära hovet i Köpenhamn förtvinar som gisslan här där bara skogen växer. Inte ens ett barn har jag fått. Inte en son, inte en dotter. Jag är sannerligen som Sara i Bibeln, eller Anna innan de fick Guds nåd. För mig finns inget jordiskt hopp längre, annat än om Johan min syster Margaretas son vill bevara också mitt namn från glömskan. Är det konstigt då om jag lägger hela mitt arv på att förgylla detta tempel till Marias ära, så att hon kanske ändå skall vara också min förbedjare på den Yttersta dagen.
Jag sitter i den röda stolen under triumfbågen i Vendels kyrka och tänker på fru Agneta av Örby som under sina sista år beställde och betalade för kyrkans renovering och målning, Hon måste ha känt sig övergiven i Uppland föreställer jag mig, men jag kan inte riktigt tro att hon skulle beklaga sig på samma sätt som Anna i den apokryfiska historia som framställs på väggen framför mig. Nej, fru Agneta är en kristen, hövisk kvinna som knappast skulle fara ut i lamentationer, utan håller sina känslor inombords. Hon var en tapper kvinna som sökte Guds möjligheter även i det allra största mörkret. Att hon var barnlös änka i främmande land långt från far och mor, det var en jordisk prövning som hon troligen uthärdade med det himmelska hoppet framför sitt inre öga.
Kanske fanns till och med dessa rader i hennes sinne när hon drabbades av sorg och längtan, eller kanske hade hon en präst som tröstade henne genom att påminna om de här stroferna i Uppenbarelseboken 3: 11-12
Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ned ur himlen, från min Gud och mitt nya namn.
Ja, de första scenerna i berättelsen om Joakim och Anna, som jag ser från stolen där jag sitter under framställningen av S:ta Agnes och S:ta Margareta, de delas faktiskt av en pelare som framstå en smula apart om man inte försöker tolka den och ge den en symbolisk betydelse i berättelsen. Systrarna på triumfbågen, för jag tror att jag har rätt att tolka framställningarna av namnhelgonen för fru Agneta och hennes syster Margareta på detta sätt som en symbolisk närvaro av dem själva. Redan på Karl den Stores tid legitimerades detta sätt att leva sig in i de kristna hjältarnas gestalt som den högsta formen av tillämpning av Biblisk kunskap. Så det vi ser framför oss är en komplicerad allegori där den apokryfiska berättelsen om Joakim och Anna blir en bärare av systrarnas kamp för ett heligt och höviskt förhållningssätt i sina liv. Framför allt handlar det nog om fru Agneta och när vi läser historien om Maria med denna utgångspunkt blir den en berättelse om en kvinnas tapperhet och tro. Agneta lämnar sina föräldrar för att bli fru på Örby, det är en tolkning av Marie tempelgång som gör Agnetas liv heroiskt. Hon lämnar sina föräldrar för att hamna i obygden och isoleringen och använder sin tid för att närma sig Gud, så att hon i sina sista år ägnar sig åt att framställa denna fantastiska kyrkas nya dräkt som blir ett predikande äreminne under hundratals år. Det blir en predikan som påminner herrarna till Örbyhus om livets centrala värden att hålla ut i ett kristet liv och bli en pelare med Guds namn på och en plats i det Nya Jerusalem. Ur bildsviten om Maria har pelartemat och segerkransen tagits fram och gjorts centrala i altaruppsatserna från 1700-talet. Ja, vi ska kanske inte ta Agnetas klagan på fullt allvar. Kanske motsvarar den verkliga känslor hos den ensamma kvinnan, kanske framställs de som en symbolisk bild av en hövisk kultur.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar